KoskenkorvA

Att åka kollektivtrafik utan mp3-spelare är inget för en hobby-cyniker som mig insåg jag. Jag avskyr att lyssna på andra människors koversationer, speciellt när folk pratar i mobil. "...Då tyckte Anna-Karin och David att vi skulle ta vagnen hem till dom, alltså? Det kostar inte alls mycke att åka taxi om man är fyra stycken... typ.. bah.. liksom.. alltså hallå?..."
På tisdag är det ner på stan och köpa nya hörlurar, det är en sak som är säker. Letade febrilt efter några halvtaskiga lurar jag kunde använda efter D's stealthade commando-räd i mitt rum.

Men icke.

Nu kommer ett gäng smålulliga 40-talister ner från restaurangen och drar skämt som är så tråkiga att jag vill skjuta mig, hacka upp min kropp i småbitar, begrava mig djupt, tända eld på kistan och sen pissa graven...

Människor är så jävla skumma. Intressant på något sätt, men oftast bara irriterande.
Ni vet när man va liten, och satte händerna för ögonen och trodde att så länge jag inte ser någon, så ser dom inte mig. Har en gäst, en man i 50-års åldern som kör just den grejen.
Vår entré består av två dörrar. Båda dörrarna har en glasruta uppe och en nere med lite svart bös där i mellan, om ni förstår... På ena dörren så sitter det en informationstavla. När jag kom ner för trappan så ser jag en man titta fram bakom tavlan. När han får se mig så gömmer han sig snabbt.
Bara det att hans ben sticker ut underifrån och syns tydligare än en ko-slaktare i Indien. Jag stannar upp och hinner tänka "jubelidiot" innan han försiktigt tittar fram bakom tavlan, ser mig, och gömmer sig igen.

Sicket folk..
Hejdå